Kännetecknande för de som leder sitt liv framgångsrikt är att de har en positiv grundsyn och strävar efter att se möjligheter i allt. Det betyder att det blir en hel del till synes galna möjligheter och idéer. Tillit till sina tankebanor och tillit till universums lagar är enda vägen.
Någon sommar under tidigt 1990-tal, då håret var i hästsvans och halsen pryddes av shamanhalsband från Korfu, satt jag på Marrakesh Express på väg från Tanger till marknadsmyllret i det inre av Marocko. Där berättades följande historia angående en positiv syn på tillvaron...
Zufi var rådgivare och Stamhövdingens närmaste man. Detta var på den tiden då Afrika hade kurviga gränser till skillnad från dagens linjalraka exploatörsgränser. Den pondusmagade stamhövdingen rådfrågade Zufi om precis allt. Vad som än blev utfallet av allt ifrån vardagens bestyr till vilda utmaningar i djungeln var Zufis inställning alltid:
-Det var ju BRA ! Super...yes Sir !
Till och från retade sig hövdingen lite, eller så kände han viss avund på Zufis osvikliga positiva syn på livets alla vändningar. Vid en våldsamt spännande jakt föll det sig så att i ett moln av damm och adrenalin råkade stamhövdingen skjuta av sig vänster hand. Blodfontänen hejdades men hövdingen var självklart i mindre chock och uppenbart deppad över denna olycka.
Han kände hur det skulle fnissas bakom ryggen på honom - invalidohövdingen. Så han vände sig som alltid till sin stöttepelare Zufi, som såklart sa:
-Det var ju bra ! Helt perfekt...gött moooos...
Stamhövdingen kände hur han var tvungen att knipa med skinkorna då han skrek ut sin ilska mot denne idiotiskt positiva kvackare. Hur kunde han våga tycka att detta var bra? Hövdingen beordrade att Zufi skulle stängas in i ett djupt hål i marken på obestämd tid. Så skedde och det kom gryningar och solnedgångar som vanligt. Varje gång som hövdingen gick förbi den fuktiga jordhålan frågade han Zufi om denne inte hade ändrat uppfattning om vådaskottet, så han kunde få komma upp och leva igen.
Men Zufi stod hela tiden fast vid att det var BRA. Och hövdingen bet sig hårt i läppen och gick. Hans stolthet och rykte gjorde det otänkbart med villkorslös benådning. En tid senare kom nästa elände. Stamhövdingen och hans bästa jägare blev tillfångatagna av kannibaler. De visade sig dock vara av den sorten som bara åt hela människor.
Alla stammens bästa jägare flåddes levande och kokades men eftersom hövdingen var utan vänsterhand blev han omgående frisläppt och ivägkörd. På väg hem fylldes han av ångest och ånger. Zufi hade rätt. Det var verkligen bra att han hade skjutit sönder sin hand. Stamhövdingen slet upp Zufi ur det mögliga hålet, slängde sig vid dennes fötter och grät ut sin önskan om förlåtelse.
Kunde det vara möjligt efter den långa tid som hövdingen tvingat Zufi att vara under jordytan. Såklart var det det…Zufi sa bara sin vanliga replik med sitt vanliga leende:
-Det är helbra ! Don´t worry - let´s GO...yiiiiiihaa !!
Hövdingen satte sig nästan mållös tillsammans med sin rådgivare vid elden.
-Jag bara måste få fråga, sa hövdingen.
-Hur är det möjligt att du kan tycka att det är bra att jag hållit dig inspärrad i ett hål av smuts??
-Jo, svarade Zufi. Om inte du hade skjutit av dig handen och om jag inte hade tyckt att det var bra. Så hade du inte fängslat mig i ett hål och då hade jag varit med er hos kannibalerna... och jag är ju en HEL människa...Nu sitter vi istället här och det tycker jag är BRA !!
OK Nu kör vi…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar