Nio-åringar lär sig inom tre minuter att grunden måste vara stabil, samarbete är nödvändigt och att man klarar mycket högre än man tror, när de bygger torn av koner och cylindrar. De kan även se kopplingen att det samma gäller i hela livet. En välgjuten grund, anpassad till just ditt livstorn är avgörande för om det kan nå den höjd du drömmer om. Och bygger du noggrant de första våningarna, med fördel i samarbete med andra, så skapar du en "surfvågs-attityd" och tornet kan bli hur högt du vill.
Det är som vid en raketuppskjutning; det går åt mest kraft och bränsle i början och kommer man bara iväg i rätt riktning så är det snarare svårare att bromsa än att köra vidare. Man tjänar inte heller något på att ångra sig mitt i en raketstart. Det enda alternativet är att gilla läget och korrigera kursen när det behövs.
Och jag har märkt att ett stort hinder i mångas livstornsbyggen är att man inte tar sig ut och bort från den tyngdkraften som så gärna vill dra oss tillbaka till det vi är, det vi har och det som vi tror att vi är så trygga i. Den här envisa tyngdkraften, som en del kallar universums kraft, använder all sin fantasi och klurighet för att ifrågasätta och utmana oss när vi tar en ny kurs, bygger om eller skapar nya våningar i livet.
Här orkar många inte övervinna motgångar utan ger upp och testar något annat som man kanske visserligen också vill. Men gissa om samma motstånd kommer dyka upp??? Här tycker många att de är innovativa, nyskapande... Men allt görs på samma nivå - bara olika innehåll...om du vill bygga mot världsklass måste du kämpa dig ur tyngdkraften och inte ge upp på dina mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar